Evighetsbarnen

Hon är inte tvungen att ha ett barn. Hon har aldrig varit det. Jo, hon har varit det. Som ett sår som läkt. Hon måste få fråga igen och igen. Var hon tvungen att ha ett barn? Det kommer hon aldrig att få reda på. Allt som finns är nu.

Han tänkte förr att allt nog blev bättre när [...]
Visa längre beskrivning

Hon är inte tvungen att ha ett barn. Hon har aldrig varit det. Jo, hon har varit det. Som ett sår som läkt. Hon måste få fråga igen och igen. Var hon tvungen att ha ett barn? Det kommer hon aldrig att få reda på. Allt som finns är nu.

Han tänkte förr att allt nog blev bättre när man blev vuxen. Nu har han varit vuxen ett bra tag. Och? Han gladde sig som barn till exempel åt att få plocka varorna i mataffären helt fritt och helt själv. Inte så kul.

Det är dom det kryllar av som jag är förbannad på. Man måste umgås med dom, man stöter på dom överallt. Dom gifta, mammorna och papporna, dom heterosexuella, dom sinnesfriska. Man blir helt enkelt trött.

Sedan kom en period då jag bara fotade bakhuvuden. Jag samlade ju alltid på saker och nu samlade jag på bakhuvuden. Dom är ju inte uttrycksfulla som ansikten och det var det anonyma jag tyckte om. Dom kunde vara jag allihop.

Vi möter fyra människor i yngre medelåldern på Södermalm i Stockholm: Siri, André, Louise och Tomas. De försöker förstå vad det innebär att vara vuxen, och kastas mellan stark samhörighet och stark ensamhet medan de snubblar kring i vardagen. Beate Grimsrud fortsätter i sin nya roman att vidga berättandets gränser för det normala och överenskomna, med sin egensinniga blandning av realism och poesi, av absurd humor och filosoferande allvar.