Furioso

I lugn och avskildhet på en privat skärgårdsö tänkte de fyra kvinnliga musikerna i Furiosokvartetten spela in Stenhammars sista stråkkvartett. Men när Louise Armstahl skadar handen och upplåter ledarplatsen åt sin nära vän världsviolinisten Raoul Liebeskind rubbas maktbalansen inom kvart [...]
Visa längre beskrivning

I lugn och avskildhet på en privat skärgårdsö tänkte de fyra kvinnliga musikerna i Furiosokvartetten spela in Stenhammars sista stråkkvartett. Men när Louise Armstahl skadar handen och upplåter ledarplatsen åt sin nära vän världsviolinisten Raoul Liebeskind rubbas maktbalansen inom kvartetten.

Som musikaliska stämmor flätas nya och gamla intriger ihop, underblåsta av den passionerade kammarmusiken som driver fram händelserna till det oundvikliga slutet.

Det blir starka Djursholmskommissarien Ebba Schröders svåra uppgift att reda ut vad som verkligen har hänt ute på ön. Motiv och skuld både stärker och splittrar kvartetten när deras konflikter skärskådas.

Ett tätt och raffinerat whodunnit-drama av klassiskt Agatha Christiesnitt.

Carin Bartosch Edström om Furioso:Ofta anses klassisk musik vara något som ska avnjutas med värdighet, med huvudet på sned, stillsamt i en konsertsal. Glöm det! I Furioso ångar passionen över notställen. Här möter vi karaktärer lånade från Mozarts Don Giovanni: Donna Anna, Donna Elvira, Zerlina och Kommendören - fast som en kvinnlig stråkkvartett. Allt är väl tills Don Giovanni själv kliver in på scenen. Då fokuseras dramat till kammarspelets koncentrerade nivå. I Furioso har kammarmusiken själv huvudrollen, den driver handlingen framåt, väcker känslor av kärlek och vrede, desperation och tröst. Stenhammars stråkkvartetter är svenska klassiker, medan Brahms tre stråkkvartetter självklart finns på varje internationell kvartetts repertoarlista. Kvartettens sammansättning med två violiner, viola och cello är själva utgångspunkten för all orkestral musik. Och samtidigt finns en individualism i stämmornas funktioner och karaktärer. Därför låter jag de olika romanpersonernas identiteter speglas i den musik som står dem närmast. Bachs sex cellosviter är centrala verk för alla cellister. Man börjar tidigt att arbeta med dem och sedan följer de med hela livet. Det är ingen slump att dessa kompositioner, som skrevs i början av 1700-talet, fortfarande har kvar sin ohotade position inom cellorepertoaren. Harmonik, melodik och frasering kan varieras i olika tolkningar, utsmyckas med personliga drillar och förslag eller bara spelas rakt av, i sin avskalade renhet. Den konstnärliga processen bjuder på så många alternativ att den aldrig avslutas. Med den tyngden är Bachs cellosviter även något av ett musikaliskt rättesnöre - eller, som i Furioso, ett mantra för rening och ordning. På liknande sätt kan ingen violinist komma förbi Paganinis Capricci. Med all sin virtuositet är de även ett slags violinistisk grammatik. De tjugofyra satserna är skrivna utifrån violinens idiomatiska möjligheter och tänjer på begränsningarna. Eugène Ysayë var, liksom Paganini, en strålande violinist. Hans andra sonat har även ett musikaliskt citat från medeltiden, Dies Irae, vredens dag. Vad passar bättre för en deckare