Post till Vintergatan

Mamma, jag tror att du förstår, egentligen vill jag inte alls vara ifred. Så vill jag ha det. Jag vill höra ihop med dig. Ibland vill jag faktiskt vara ditt barn. Vara värdefull.

Du är ju min stämgaffel, eller jag skulle vilja att du var min stämgaffel. Försiktigt skulle jag kn� [...]
Visa längre beskrivning

Mamma, jag tror att du förstår, egentligen vill jag inte alls vara ifred. Så vill jag ha det. Jag vill höra ihop med dig. Ibland vill jag faktiskt vara ditt barn. Vara värdefull.

Du är ju min stämgaffel, eller jag skulle vilja att du var min stämgaffel. Försiktigt skulle jag knäppa till dig, lyssna på den rätta tonen. Den som jag förväntas kunna utantill, som jag skulle ha lärt mig sjunga om jag haft ett absolut gehör.

I Ann-Helen Attianeses roman kommer två röster till tals. Den ena tillhör en mamma, den andra en dotter. Kvinnans man och flickans pappa dör, och de börjar berätta. Om att sakna, om att minnas och förtränga, om att bli och vara kvinna. Stundtals talar de till varandra, men lika ofta förbi. Minnet är bedräg-ligt, självinsikten bräcklig. Det gäller att ta till de knep som står till buds för att överleva. Det är sällan ett mor-dotter-förhållande har skildrats så här starkt.

– Jag står int ut med dej, säger jag.– Jag står inte heller ut med mej, svarar du.

– Nu är det dags, nu går vi hem.

– Vem vi? Har vi ett hem?

– Nånstans måste man ju bo.

– Varför det?

– Nångång måste man ju få sova och drömma vackra drömmar igen.

Bit för bit och med fingertoppskänsla för sorgskrik i magen och förlamande saknad bygger Ann-Helen Attianese upp en hudnära och gripande skildring av en mor-dotter-relation med djupa ärr i själen. ...

Men jag kan utan tvekan påstå att detta är en av de tuffaste, men samtidigt mest ömsinta, texterna jag läst av henne.

Heidi Jylhä, Österbottens Tidning



Attianese utkommer nu med sin andra roman där hon följer upp mycket av det bästa i en kvinnlig finlandssvensk berättartradition. ...

Med Saga, som stolt förklarar för sina lekskolekamrater att hennes pappa bor på Vintergatan, har Ann-Helen Attianese tecknat ett av den här litteraturens finaste barnporträtt.

Tuva Korsström, Hufvudstadsbladet



Attianeses språk är musikaliskt och vackert, men samtidigt realistiskt och genomlysande. Det är ingen skönskrift, utan snarare ett avsmyckande av verkligheten.

Ann-Helen Attianeses Post till Vintergatan är en stark skildring av två människors relation och försök till kommunikation och medmänsklighet.

Rickard Lindholm, Vasabladet



Boken är en stark kvinnoskildring i finlandssvensk berättartradition. Språket är friskt och nyskapande och personskildringen psykologiskt trovärdig.

Leena Kuisma, BTJ