Älskling, vi blir inte med barn

Väckarklockans signal hördes i bakgrunden, men jag ville inte vakna. Fan också! Signalen överröstade mina tankar. Samtidigt som jag sträckte ut handen för att få tag i termometern, rev jag ner boken som låg på nattduksbordet. Jag böjde mig ner för att lyfta upp den. Titeln stirrade mig u [...]
Visa längre beskrivning

Väckarklockans signal hördes i bakgrunden, men jag ville inte vakna. Fan också! Signalen överröstade mina tankar. Samtidigt som jag sträckte ut handen för att få tag i termometern, rev jag ner boken som låg på nattduksbordet. Jag böjde mig ner för att lyfta upp den. Titeln stirrade mig upp i ansiktet. "Ett barn blir till".

Jag stoppade tempen i munnen och lutade mig tillbaka på kudden. Två minuter senare kom det välkända bip bip ljud, som talade om var i menscykeln jag befann mig. Var det dags att ringa efter Krister eller skulle han få äta sin lunch i lugn och ro? Efter att jag fyllt i tempkurvan var svaret uppenbart. Hans lunch låg inte i farozonen. Kurvans utseende hade formen av en berg-och-dal-bana. Min suck hördes i hela sovrummet. Herregud, skulle detta aldrig ta slut?

Det fanns ett svar på den frågan, men då skulle vi vara tvungna att avstå från barn och det var inte det svaret jag ville ha!

Hur många år av mitt liv har jag tillbringat i väntrum, tummat på gamla veckotidningar och stirrat på färglösa väggar? Det var nog tur att jag inte hade fört någon statistik. Det hade säkert varit en skrämmande läsning. Jag blev avbruten i mitt funderande av en telefonsignal.

"Hej, Helena. Det är Krister, hur mår du?"

"Tack bra, efter omständigheterna."

"Vad menar du med det?"

"Din lunch är oantastad, om du förstår vad jag menar, sa jag."

"Det är med andra ord inte dags än, sa Krister."

"Nej, du kan lugnt tugga vidare på din smörgås!"

"Helena, du låter så arg. Har jag gjort något?"

Nu hade jag gjort det igen. Jag hade passerat gränsen. Varför var det så svårt för mig att behärska mitt humör? Det var inte Kristers fel att det inte tog sig. Tyvärr var det ett återkommande problem i vårt förhållande. Krister var snäll och jag var elak.

"Förlåt, det var inte meningen att fräsa åt dig, sa jag. Du förstår, det här med tempkurvan driver mig till vansinne!"

"Okej, jag kommer hem vid fyratiden som vanligt, sa Krister. Är det något du vill att jag ska ta med mig hem?"

Ja, en påse med befruktade ägg skulle jag vilja säga, men det gjorde jag naturligtvis inte.

"Nej tack, det behövs ingenting här hemma. Hejdå!"

Efter samtalet återgick jag till mina funderingar. Tänk om någon kunde uppfinna ett glöm-bort-bli-med-barn-piller. Så mycket enklare livet skulle bli.