Älskling, vi blir inte med barn

Detta är en sann berättelse av Ramona Fransson om vilka fysiska smärtor och psykiska våndor hon led sig igenom, i försöken att bli med barn.




"Väckarklockans signal hördes i bakgrunden, men jag ville inte vakna. Fan också! Signalen överröstade mina tankar. Samtidigt [...]
Visa längre beskrivning

Detta är en sann berättelse av Ramona Fransson om vilka fysiska smärtor och psykiska våndor hon led sig igenom, i försöken att bli med barn.




"Väckarklockans signal hördes i bakgrunden, men jag ville inte vakna. Fan också! Signalen överröstade mina tankar. Samtidigt som jag sträckte ut handen för att få tag i termometern, rev jag ner boken som låg på nattduksbordet. Jag böjde mig ner för att lyfta upp den. Titeln stirrade mig upp i ansiktet. "Ett barn blir till".
Jag stoppade tempen i munnen och lutade mig tillbaka på kudden. Två minuter senare kom det välkända bip bip ljud, som talade om var i menscykeln jag befann mig. Var det dags att ringa efter Krister eller skulle han få äta sin lunch i lugn och ro? Efter att jag fyllt i tempkurvan var svaret uppenbart. Hans lunch låg inte i farozonen. Kurvans utseende hade formen av en berg-och-dal-bana. Min suck hörde i hela sovrummet. Herregud, skulle detta aldrig ta slut?



Det fanns ett svar på den frågan, men då skulle vi vara tvungna att avstå från barn och det var inte det svaret jag ville ha! Jag klev ur sängen, satte ner fötterna på det iskalla golvet och gick ut till badrummet för att börja morgonproceduren. I spegeln såg jag att det uppstått en ny rynka i mungipan. Eller hade den redan funnits där igår? Mina ögon hade inte längre färgen av bruna pepparkakor överdragna med genomskinlig glasyr. Nu för tiden påminde de mer om vidbrända pepparkakor. Jag drog borsten genom håret och konstaterade att på höger sida i hårfästet hade ett nytt grått hårstrå uppenbarat sig. Det var inte min dag, inte idag heller, sa jag högt och tog tag i handfatet och lutade mig närmare spegeln.
Undra hur andra människor skulle beskriva mig? Hon har ett fyrkantigt ansikte, högt hårfäste och markerade kindkotor. Munnen fyllig och blir hon nervös, tuggar hon på sin underläpp. Kan man kalla henne söt? Jag grimaserade mot spegeln. Söt, låter som en jävla karamell! Nej, nu fortsätter beskrivningen. Håret mörkt, inte speciellt tjockt, men inte heller tunt. Frisyren är för tillfället klippt så att den ska vara enkel att hantera. Kroppslängden är inte mycket att orda om, 162 cm över havet. För det mesta är hon glad och positiv, med undantag för menstruationsperioderna, då är hon fylld med besvikelse, hat, vrede, ilska och gråter mycket.
Min blick vandrade över kroppen och fastnade vid naveln. Tre knappnålsstora ärr vid naveln och ett långt ärr, längs med bikinilinjen. För att inte tala om alla ärr som jag hade i själen, osynliga men alltid närvarande... Jag stirrade på mig själv i spegeln. Varför just jag, mumlade jag fram, varför just jag? Det kom inget svar. Det fanns inget svar."

RECENSION

"Det är den sorgligaste bok jag last samtidigt som det också är den vackraste.

Det är sin egen historia som Ramona berättar och hon lämnar ut sig själv intill hjärteroten. Tankar, känslor, kärlek, svek allt hon velat göra, alla önskningar hon haft inför livet, alla besvikelser, alla tillkortakommanden. ...

... Det är en stark och berörande bok som är svår att lägga ifrån sig när man börjat läsa. En av orsakerna är att det är en sann historia vilket ger en djupare dimension till händelserna som utspelas."

/Margareta Andersson, Stenungsundsposten