Som jag minns : mina och min famijls berättelser

Nu blir det inga fler berättelser, åtminstone tills vidare, om händelser som lagrats i mitt minne och som jag tycker är viktigt att de blir återberättade till andra. Om jag inte gör det, dör mina och mina förfäders berättelser och på så sätt även deras stund på jorden. Så länge vi [...]
Visa längre beskrivning

Nu blir det inga fler berättelser, åtminstone tills vidare, om händelser som lagrats i mitt minne och som jag tycker är viktigt att de blir återberättade till andra. Om jag inte gör det, dör mina och mina förfäders berättelser och på så sätt även deras stund på jorden. Så länge vi minns dem, så länge lever de i något avseende vidare. Det var ju meningen att vår yngste son skulle sköta den uppgiften; vara förmedlaren av familjens berättelser och kanske sina egna, till hans egna barn. Så skulle budbärarna ta vid, en efter en till dess allt tunnats ut och endast fragment av vad som var fanns kvar. Men så dog min budbärare. Ca två år senare kom min svärdotter och frågade om jag kunde skriva om min son, hennes man och deras sons far. Berätta om hans uppväxt och allt som kan tänkas vara värt för hans son att veta. Ett sätt för Albin att kunna förstå hur och vem pappa var. Efter många fruktlösa försök insåg jag till slut att det åtminstone då bara blev menlösa försök av intet värde. Ångesten satte klorna i mig, förlamningen var total, hjärnan vägrade samarbeta. Det var då tanken föddes att jag kanske kunde börja med händelser ur mitt och mina föregångares liv och sedan, förhoppningsvis, ta mig an Daniels berättelse. Piteå den 7:e oktober 2018. Rolf Eriksson