Kain

José Saramagos sista roman är en omskrivning av Gamla testamentet. Berättelsen börjar med Edens lustgård, då Gud inser att han har glömt att ge Adam och Eva talförmåga, och fortsätter fram till att Noas ark strandar på berget Ararat. Den föraktade mördaren Kain är Saramagos huvudperson [...]
Visa längre beskrivning

José Saramagos sista roman är en omskrivning av Gamla testamentet. Berättelsen börjar med Edens lustgård, då Gud inser att han har glömt att ge Adam och Eva talförmåga, och fortsätter fram till att Noas ark strandar på berget Ararat. Den föraktade mördaren Kain är Saramagos huvudperson. Efter att ha dödat sin bror Abel döms Kain till att vandra för evigt, och tar sig fram i världen i sällskap av en charmig åsna. Kain framstår här som en vanlig människa med fel och brister, behovsdriven som vem som helst. Han blir vittne till och deltar i skeendena kring Isak och Abraham, förstörandet av Babels torn, Moses och den gyllene kalven, rättegången mot Job. Gång på gång möter han en Gud vars handlingar framstår som känslokalla, grymma och orättvisa. Kain konfronterar Honom, grälar med Honom, och säkert är, som Saramago skriver, att de bråkar än idag. Som vanligt tar sig Saramago med sin tydliga berättarröst an människornas och världens tillstånd på ett både mörkt skämtsamt och allvarligt sätt. Liksom i hans tidigare, provokativa, roman Evangeliet enligt Jesus Kristus gör han djärvt om de välkända historierna, men visar alltid respekt för deras styrka, och för kraften som själva berättandet besitter. Det övergripande temat är vad dessa historier och återberättandet av dem säger oss, och vad det säger om oss. En häpnadsväckande roman, rolig och påhittig ett värdigt slut på Saramagos storartade litterära karriär. Den portugisiske författaren José Saramago (19222010) har av litteraturforskaren Harold Bloom beskrivits som en permanent del av den västerländska kanon. Saramagos ofta allegoriska romaner präglas av en stark berättarlust och en förmåga att levandegöra historien. När han 1998 tilldelades Nobelpriset i litteratur var det för att han med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar.