Strandkantsrim : barfotaverser från alger till öronmaneter

Agneta Lagercrantz, sedan många år reporter i Svenska Dagbladet, har tagit rimmen till hjälp för att skriva om det hon fascinerats av sedan barnsben i sommarparadiset Bohuslän. Allt man kan finna i vattenbrynet mellan strand och hav. Med reporterns nyfikenhet och upptäckarglädje har hon str� [...]
Visa längre beskrivning

Agneta Lagercrantz, sedan många år reporter i Svenska Dagbladet, har tagit rimmen till hjälp för att skriva om det hon fascinerats av sedan barnsben i sommarparadiset Bohuslän. Allt man kan finna i vattenbrynet mellan strand och hav. Med reporterns nyfikenhet och upptäckarglädje har hon strövat på klipporna, vadat i vikarna, sökt utmed stränderna och dykt ner till bottnarna. Resultatet har blivit 26 stycken ABC-verser om både blåmusslans liv, jättegrytans tillkomst, manetens tentakler och sandormens exkrementhög. Här blandas fakta och fascination med versmått och rimfötter. Illustrationer och layout: Marianne Erlandsson Under rubriken "Poetiskt och vackert om Bohuslän" skriver GT: " Det har skrivits mil av poesi om Bohusläns klippor, men ingen riktigt gångbar för barn. Ingenting där mångfalden blir så viktig och där det känns så enkelt och rätt. I Agneta Lagercrantz Strandkantsrim får sjutton olika arter plats. Och därutöver några företeelser, som havets ytas karaktäristiska egenskaper, drivveden längs stränderna och granitens uråldrighet. Verserna lägger sig lätt tillrätta i hjärnan och tar precis lagom stort utrymme. Att orden bibland är svåra för barn har ingen betydelse. Jag har aldrig träffat ett barn som skulle rata ett så rytmiskt rimmande. Så är det till exempel med versen om Calothrix scopulorum, halkalgen: När du sätter din fot just där hav möter berg, har bohusgraniten en helt annan färg: ett bälte, som målat med tjära. En vers som är som gjord för att lära sig utantill eller för att ett barn ska kunna sjunga den en utmärkt uppslagsbok för barn, både i den bohuslänska floran och faunan och i den tröst som naturen faktiskt kan ge i sitt eviga återupprepande (jo, så måste det vara, det är därför det känns så underbart med de där klipporna) fantastiskt fångat i sista versen (om maneters livscykel): Ty vi ska alla födas, leva, dö, som en berättelse från a till ö. Och vad som än kan tänkas hända sen, så börjar allting bara om igen. Och igen Och igen Och igen"