Staden i mina drömmar

Guilem Rodrigues da Silva var ungt befäl i Brasiliens marinkår när omvälvningarna 1964 förde en militärregim till makten. Under den föregående kampen hade Guilem ställt sig vid sin amirals sida till stöd för den sittande presidenten, João Goulart. Samtliga var söner av den sydliga delst [...]
Visa längre beskrivning

Guilem Rodrigues da Silva var ungt befäl i Brasiliens marinkår när omvälvningarna 1964 förde en militärregim till makten. Under den föregående kampen hade Guilem ställt sig vid sin amirals sida till stöd för den sittande presidenten, João Goulart. Samtliga var söner av den sydliga delstaten Rio Grande do Sul. Goularts nationalistiskt inriktade politik var ett rött skynke för det CIA-stödda motståndet. När hans regim oundvikligen föll för detta formidabla motstånd hamnade Guilem i arrest, lyckades fly, gick under jorden i det nordliga Recife och förmådde småningom ta sig, klandestint, de drygt fyrahundra milen till sina sydliga hemtrakter, och med en svensk pingstpastors hjälp, in i Uruguay. Efter två år i Montevideo började marken bränna även i Uruguay. Missionärsparet bistod och stödde Guilems ansökan till svenska ambassaden om inresetillstånd till Sverige. Södra Sverige - initialt Malmö, så Hässleholm och till slut Lund - blev Guilems nya land.

Hans flyktingskap varade till 1979, när en ny brasiliansk politisk regim i en gest av amnesti önskade stryka ett streck över det förflutna. Han kunde då återvända till sitt hemland och formellt återfå sin officersgrad. Men under de två decenniernas exil hade mycket hänt. Guilem hade utbildat sig till språklärare, ingått äktenskap, blivit far, även tidvis engagerat sig i lokal politik - kort sagt, anpassat sig väl i sitt nya hemland.

Han hade blivit en man med två hemländer. font>

Orden, poesin, har blivit en säkerhetsventil. Ett antal självutlämnande diktsamlingar senare vet vi mycket om hans upplevelser längs vägen. Poesin flödar visserligen på första hemlandets portugisiska, men tycks inte förlora något när den kläds i svensk dräkt. Dikten har också fört Guilem in i ett världsvitt brödraskap av poeter. I deras internationella möten tycks språkens förbistring släppa. Rytmer och stämningar ger andemöten av en särskild dimension. Den som upplevt det makedonska poesimötet "Mosti" - broar - i Struga (vilket Guilem givetvis har) har en aning om styrkan, den spirituella fascinationen i dessa möten.font>

För någon tid sedan tog Guilem sig en ny boning. Han valde en tillflykt mitt i ett av de äldsta kvarteren i Lund bakom skyddande hundraåriga borgarhus. Men också en vistelse vägg i vägg med Esaias Tegnérs bostad i tidigt 1800-tal. En bohemisk lösning i ett Lund som likväl har antydningar av atmosphère cosmopolite. En möjlig "habitat" för en émigré. Och höga murar hindrar ingen utsikt för en poet. Synbarligen har många av här föreliggande reminiscenser från tidiga år i Rio Grande tillkommit i den nya lyan. Även om någon dikt synes ha framfötts ombord ett mediterrant kryssningsfartyg; det glättat kommersiella flytetyget får för en gammal sjöman duga som utsiktspunkt mot Nildeltats dis.

ur Ingemar Börjessons förord