Boris Godunov

Aleksandr Pusjkin (1799-1837) är en nationalskald inom den ryska litteraturen.

"Boris Godunov" är Pusjkins stora dramatiska mästerverk - ett historiskt drama som skildrar Boris Godunovs tsarvälde under de oroliga åren mellan 1598 och 1605. Det är en storslagen berättelse om spelet [...]
Visa längre beskrivning

Aleksandr Pusjkin (1799-1837) är en nationalskald inom den ryska litteraturen.

"Boris Godunov" är Pusjkins stora dramatiska mästerverk - ett historiskt drama som skildrar Boris Godunovs tsarvälde under de oroliga åren mellan 1598 och 1605. Det är en storslagen berättelse om spelet kring makten, om smutsiga intriger och politiskt kaos men också dårskap - en berättelse som i hemlandet provocerat ända in i våra dagar.

Dramat presenteras här med illustrationer av den legendariske ryske grafikern Vladimir Favorskij (1886-1964) samt ett omfångsrikt efterord om dramats tillkomst av den estniske Pusjkinkännaren Mihhail Lotman.

För översättningen står Lars Erik Blomqvist, som även författat ett initierat förord.

Professor Mihhail Lotman skriver i efterordet till boken:

"'Boris Godunov' är Pusjkins första avslutade dramaverk, men för dess förberedelser hade han gått en lång väg. /---/ Pusjkin var romantiker, inte i första hand fransk utan engelsk sådan, närmare bestämt i stil med Byron, och i någon mening förblev han i sina dikter en byronist ända till slutet. /---/ Till sitt historiska drama valde han dock Shakespeare som förebild /---/. Ändå finns det avgörande skillnader mellan 'Boris Godunov' och Shakespeares krönikespel. Framförallt när

det gäller kompositionen. Pusjkin skapar en romantisk teater, där handlingen utspelas i ett mycket friare rum än hos Shakespeare. /---/ Eftersom Shakespeare inte bara var dramatiker utan också teaterdirektör och antagligen också skådespelare, kände han utmärkt väl till teaterns fysiologi /---/. Pusjkin däremot kände teatern endast från åskådarplats, och han intresserade sig uteslutande för estetiska aspekter. Han skapade den ryska romantiska teatern /---/. Verket gestaltar en makttragedi. I hanteringen av denna fjärmar sig dock Pusjkin från såväl Byron som Shakespeare. /---/ Pusjkins Boris /---/ väcker medkänsla, som till och med kunde utvecklas till sympati, om det inte från början stod klart att han låg bakom mordet på tronarvingen".