OEI # 67-68 Icke-bekräftande skrivande! / Scrittura non assertiva!

Icke-bekräftande skrivande! / Scrittura non assertiva! I ett samtal publicerat i OEI # 67?68 reflekterar den italienske poeten, kritikern och redaktören Marco Giovenale närmare över detta begrepp, liksom över dess motsats ?bekräftande? skrivande, på italienska scrittura assertiva. Enligt Giov [...]
Visa längre beskrivning

Icke-bekräftande skrivande! / Scrittura non assertiva! I ett samtal publicerat i OEI # 67?68 reflekterar den italienske poeten, kritikern och redaktören Marco Giovenale närmare över detta begrepp, liksom över dess motsats ?bekräftande? skrivande, på italienska scrittura assertiva. Enligt Giovenale, som själv börjat använda begreppen för att kunna skilja mellan olika slags text utan att falla tillbaka på redan stelnade eller uttömda kategorier, utgår det bekräftande skrivandet från en ?pakt? mellan text och läsare, där läsaren ombeds att gå med på ?ett kontrakt, att känna sig tillfredsställd med produktionen av mening?. Den bekräftande texten kan därmed förstås ?som ett slags röst som redan har förutsatt det eko den kommer att få?. Det icke-bekräftande skrivandet, som är betydligt mer sällsynt, kännetecknas tvärtom av att det inte faller tillbaka på ett sådant implicit samförstånd om det skrivnas horisont. I stället kommer det an på ?att inte veta exakt vart man är på väg under själva resans gång, och att inte låtsas inför läsaren som om vi vet det?.

Såsom framgår redan av titeln tar numret sitt avstamp i ett visst språkområde ? det italienska ? och fokuserar därtill på vissa former av icke-bekräftande skrivande från sextiotalet till i dag. Men för att undvika onödiga missförstånd kan det vara på sin plats att först klargöra vad numret inte är. Alltså: OEI #67?68 är varken ett nummer om ?samtida italiensk poesi? eller om experimentellt skrivande i Italien under efterkrigs­tiden, för att nämna två till synes närliggande exempel. Allra minst är det ett försök att presentera ett kanoniserat eller kanoniserande urval av undersökande italiensk poesi från sextiotalet fram till i dag. Tvärtom har arbetet hela tiden avsett att kritisera den alltjämt förhärskande mytologiska konstruktion enligt vilken det, oberoende av vissa estetiska och politiska dispositiv, skulle finnas ?bra? eller ens ?intressant? litteratur. Närmare bestämt är det just dessa dispositivs självklara plats i dagens och gårdagens samhällen som utgör måltavlan för de konstnärliga och teoretiska projekt vi har valt att uppmärksamma i detta nummer. Vad som har attraherat oss är ett svårbestämbart fält där politiska och estetiska kategorier träder in i varandra och omvandlas, vilket blir tydligt hos så olika poeter och konstnärer som Gianfranco Baruchello, Alessandro Broggi och Eugenio Miccini.