El Shamir : drömmarnas häst

Den uppåtgående solens första strålar spelade över öknens röda sand. De träffade konturen av underligt formade klippor som kastade skuggor fram till hästarna som stod på en öppen yta och trampade i nervös väntan. Nadja stramade åt tyglarna på den kolsvarta fullblodshingsten och strök [...]
Visa längre beskrivning

Den uppåtgående solens första strålar spelade över öknens röda sand. De träffade konturen av underligt formade klippor som kastade skuggor fram till hästarna som stod på en öppen yta och trampade i nervös väntan. Nadja stramade åt tyglarna på den kolsvarta fullblodshingsten och strök honom sedan över halsen. En häst gnäggade upphetsat i ledet av tiotalet hästar som radade upp sig. Alldeles snart var det dags att ge sig iväg och hingstens muskler spändes under henne. Hon visste att han skulle skjuta iväg som en pil, och att den långa manen skulle slå upp i ansiktet när hon ställde sig i lätt sits och lät honom löpa.

*

Precis där vaknade Nadja och fann sig liggande i sin egen säng. Hon stönade besviket. Drömmen, ännu en gång samma dröm, tänkte hon. Hon låg kvar i sängen och slöt ögonen för att behålla känslan från öknen och hästarna ännu en stund. Drömmen var alltid så verklig, så otroligt verklig, hon kunde till och med känna doften av hästens varma hårrem.

"Om det nu är så att den här drömmen ska komma ofta", muttrade hon. "Varför får jag då aldrig vara med om någon fortsättning? Det är alltid bara samma sekvens."