Detta barn skall leva : Helene Holzmans sanna berättelse om krigsåren 1941-1944

Detta barn skall leva är en angelägen och skakande skildring av ett judiskt kvinnoöde under andra världskriget.

Helene Holzman flyttade under 1920-talet från Tyskland till Litauen tillsammans med sin make Max, som öppnade en bokhandel i staden Breslau. Paret fick två döttrar, Mari [...]
Visa längre beskrivning

Detta barn skall leva är en angelägen och skakande skildring av ett judiskt kvinnoöde under andra världskriget.

Helene Holzman flyttade under 1920-talet från Tyskland till Litauen tillsammans med sin make Max, som öppnade en bokhandel i staden Breslau. Paret fick två döttrar, Marie och Margarete, och hade ett lugnt och lyckligt familjeliv ända fram till den sovjetiska ockupationen 1940. Då ställdes deras tillvaro på ända, bokhandeln exproprierades och Max blev istället tvungen att söka ett statligt jobb. Men det skulle snart bli ännu värre.

Tyskland hade brutit sin anfallspakt med Sovjet och gick 1941 in i Litauen. Omedelbart därefter började judeförföljelserna i landet och familjen Holzman drabbades mycket hårt. Först avrättades Max och tre månader därefter fick även Marie sätta livet till. Helene lyckades dock dölja sin judiska börd och kunde tillsammans med dottern Margarete fly ut ur det getto som nazisterna inrättat.

1944 drog sig Tyskland tillbaka från Litauen och under den nästkommande tiden skrev Helene ner sina upplevelser och minnen från de svåra åren.

Hon berättar öppet och starkt om hur hon tog sig ur den förlamande sorgen efter Max och Marie genom kampen för sitt barns liv, en kamp som snart även kom att omfatta andra judiska döttrar, mödrar och familjer. Helene bildade ett underjordiskt nätverk som smugglade in förnödenheter och brev i gettot. Och ibland lyckades man även få ut människor och gömma dem hos pålitliga familjer på landet.

Det här är en gripande historia om en kvinnas kamp för sin egen och andras överlevnad en insikt i vad som sker när tillvaron slås i spillror och kriget blir vardag.

Ur boken:

Nästa morgon fördes alla från lilla gettot till IX. Fortet. Ryska fångar hade en tid dessförinnan grävt diken, nu halvfulla med vatten efter höstregnen. Barnen slets från mödrarna och kastades i diket inför deras ögon. Kvinnorna kom sedan. De sköts med kulsprutor. De föll över barnen. Sist männen. Återigen sörjdes det för hygienen. Innan dikena skottades igen ströddes rikligt med klorkalk över liken.

Så slaktades helt djävulskt 10 000 oskyldiga människor på en enda dag. Tillsammans med dem många andra fångar och alla judar som då satt i fängelse, bland dem också mitt eget barn, min Marie.