Finntorparna i Mången - Jord, människor och rättsuppfattning i förproletär bergslagsmiljö

När finntorparen Pål Hindersson den 28 maj 1790 av Hällefors bergstingsrätt dömdes att ta lösen för sitt torp i Mången och därmed blev en jordlös proletär, berodde det inte på att Mångens jord inte längre förmådde föda honom och hans familj. Medan de första torparna i Mången hade [...]
Visa längre beskrivning

När finntorparen Pål Hindersson den 28 maj 1790 av Hällefors bergstingsrätt dömdes att ta lösen för sitt torp i Mången och därmed blev en jordlös proletär, berodde det inte på att Mångens jord inte längre förmådde föda honom och hans familj. Medan de första torparna i Mången hade mindre än ett tunnland odlad jord till sitt förfogande, hade Pål Hindersson, när han brukade hela den östra hemmansdelen, tio gånger så mycket. När de första åborna fick nöja sig med åtta lass hö, kunde Pål Hindersson enbart på sina ängsbärgningar öster om sjön skörda 20 lass. Liksom fallet var för hans svärfar före honom, kunde torpet, åtminstone normala år, ge honom en knapp bärgning. Något behov av extra arbetstillfällen vid bruken för att därmed kompensera en alltför svag agrar ekonomi hade han knappast. Det arbete för bruken, som han trots det utförde, bidrog istället till att undergräva hans ekonomi - att göra honom fattigare.

Varför arbetade han likafullt åt bruken? Han gjorde det underkastad ett dubbelt tvång. Dels var han förhindrad att fritt använda skogen för svedjebruk. Därför kunde, vissa år i synnerhet, överlevnadsmarginalen bli alltför smal, så att han måste lita till uttag från bruksmagasinet. Dels arbetade han för Hälleforsverket på grund av ett yttre tvång, grundat i 1686 års donationsbrev.

Pål Hindersson och hans familjs fattigdom före proletariseringen var inte en fattigdom, som med naturnödvändighet hade drabbat dem, eller som de själva var skulden till. Den var inte heller orsaken till deras proletarisering. Både fattigdom och proletarisering påtvingades dem av den härskande klassen.