En fördämning mot Stilla havet

»En fördämning mot Stilla havet är en roman så känslomässigt intensiv att min hjärna i vissa partier bara knäpper av för att vila sig. En av världens allra bästa böcker.« | Åsa Beckman, Dagens NyheterFranska Indokina, 1931. En ensamstående mor med två nästan vuxna barn. De käm [...]
Visa längre beskrivning

»En fördämning mot Stilla havet är en roman så känslomässigt intensiv att min hjärna i vissa partier bara knäpper av för att vila sig. En av världens allra bästa böcker.« | Åsa Beckman, Dagens NyheterFranska Indokina, 1931. En ensamstående mor med två nästan vuxna barn. De kämpar för att överleva på sina risodlingar, som ligger alldeles för nära havet. Varje år visar sig skyddsvallarna otillräckliga, vattnet forsar in och ödelägger grödorna. Modern vägrar ge upp kampen, mot havet och mot de korrupta franska kolonialmyndigheterna. Men när hon inser att barnen, Suzanne, 16, och Joseph, 20, kommer att överge henne, överväger hon att ta till drastiska åtgärder. En fördämning mot Stilla havet brukar kallas grundstenen i Marguerite Duras fiktionsvärld. Här berättar hon för första gången om sin uppväxt i Franska Indokina. Om misären och rasismen, men också om den första sexualitetens maktkamper och våldsamt förvandlande kraft. Den barndomsvärld som Duras skulle återkomma till i hela sitt författarskap möter här sin första färdiga gestaltning. I svensk översättning av Marianne Lindström med ett förord av Hanna Nordenhök.MARGUERITE DURAS [1914-1996] föddes av franska föräldrar i Gia Dinh, nära Saigon i nuvarande Vietnam. Hennes författarskap - som omfattar över femtio romaner, dramer, filmmanus och essäer - präglades starkt av uppväxten i Franska Indokina, men också av engagemanget i motståndsrörelsen under andra världskriget. Med sin unika stil, och få men stora, komplexa teman, är Duras efterkrigstidens kanske mest betydande franska författare.»Marguerite Duras verk är politiska på ett sätt som liknar Paul Celans, eller Samuel Becketts, eller Sarah Kanes eller Birgitta Trotzigs författare som förmår tänka över människomörkrets yttersta konsekvenser, vars språk och form vidgas till att rymma mänsklighetens passionerade oförmåga och oändliga sorg.« | Jenny Tunedal, Aftonbladet »Det är en prosa som i sin skärpa framstår som lika obönhörligt stark som olyckan själv.« | Malte Persson, Expressen »Det är sensationellt bra.« | Björn Kohlström, Bernur