Om ett falsarium i Erikskrönikan och slaget vid Herrevadsbro : två utredande essäer

Året är 1250. Kung Erik läspe och halte dog den 2 februari och redan efter åtta dager hade Birger jarls blott elvaårige son Valdemar valts till kung i Sverige. Men det fanns stormän som ansåg sig ha större rätt till kungamakten. Några av dem sökte upp den norske kungen Håkon Håkonsson o [...]
Visa längre beskrivning

Året är 1250. Kung Erik läspe och halte dog den 2 februari och redan efter åtta dager hade Birger jarls blott elvaårige son Valdemar valts till kung i Sverige. Men det fanns stormän som ansåg sig ha större rätt till kungamakten. Några av dem sökte upp den norske kungen Håkon Håkonsson och bad om dennes stöd för att få till stånd ett byte på tronen. Håkon vägrade, vilket fick till följd att stormännen reste till Vendland, kanske främst till den framstående hansastaden Lübeck, och startade där uppror mot kung Valdemar och fadern Birger jarl. I Vendland rekryterades legosoldater, sannolikt en hel legohär. Med denna återvände upprorsmännen till Sverige för att nå en väpnad uppgörelse med den kungatrogna hären. Härarna drabbade samman vid Herrevadsbro hösten 1251. Upprorsmännen och legohären förlorade, kapitulerade, och överlämnade sig till Birger jarls rättvisa - halshuggning. Vår äldsta litterära skrift här i Sverige, Erikskrönikan, utpekar platsen för händelsen till Herrevad vid Kolbäcksån i Västmanland men sedan några hundra år tillbaka har i olika sammanhang krönikans platsangivning ifrågasatts, inte minst för att en av Erikskrönikans många handskrifter förlägger händelsen till Häradzwadz broo, helt klart samma namn som vår tids Häradsvadsbro vid Säveån i Gäsene härad i Västergötland. I denna skrift utreds om karta och terräng verkligen stämmer överens, om «kartan» (Erikskrönikans platsangivning) stämmer med den plats som ett militärhistoriskt studium av omständigheter kring händelsen («terrängen») kan komma att utvisa - och detta trots att det påståtts att det finns ingen «terräng » att studera (!), endast det skrivna ordet, «kartan», sägs ge oss en uppfattning om vad som är rätt eller fel i historien. Om legohären verkligen överskeppade de 80 milen från Vendland till Mälarinloppen eller om den förflyttade sig över Danmark mot Halland-Skåne för att därifrån landvägen överskrida gränsen till Sverige, är frågor som här utreds ingående och militärt fackmannamässigt. Utredningen redovisas i form av två essäer, genom vilka läsaren ges underlag för självständigt ställningstagande till frågan om «rätta platsen». Enkelt uttryckt ställs här teori, skrivbordslösningar, «kartlösningar», åt sidan till förmån för praktiska studier i «terrängen».