KUNSKAPSRÖRELSEN: Larmet gick redan 1979

Jag har under åren följt inlägg av Knut Lindelöf i skilda ämnen, främst i frågor som rört skola och bildning. I början såg jag honom som en besviken socialdemokrat, som gjorde upp med dem som inte var de han trodde och med det som inte blev som han hoppats.

Snart insåg jag att det [...]
Visa längre beskrivning

Jag har under åren följt inlägg av Knut Lindelöf i skilda ämnen, främst i frågor som rört skola och bildning. I början såg jag honom som en besviken socialdemokrat, som gjorde upp med dem som inte var de han trodde och med det som inte blev som han hoppats.

Snart insåg jag att det var en alltför enkel uppfattning. Lindelöf är som samhällskritiker inte helt vanlig. Han är inte besviken ? han känner sorg. Och sorg är en djupare känsla än besvikelse. Den som känner sorg kan inte vända sig bort, avvisa eller fly. Hen måste leva vidare och bearbeta sorgen.

Det är det Lindelöf gör i den här boken. Han är därtill inte bara genuint påläst, han vet vad han talar om och har praktisk erfarenhet av det. Det gör hans bok viktig också för dem som har sina förhoppningar kvar.

Bengt Göransson