Alfahannen

Spänning skrivet med hjärna, både underhållande och djupt angeläget.

Jack Rappe tar kvinnor som en karl ska. Att de inte alltid är med på noterna hör ju bara till spelet, eller hur? Filmen älskar sina bad boys, och Jack Rappe är den verklige alfahannen bland de manliga skådesp [...]
Visa längre beskrivning

Spänning skrivet med hjärna, både underhållande och djupt angeläget.

Jack Rappe tar kvinnor som en karl ska. Att de inte alltid är med på noterna hör ju bara till spelet, eller hur? Filmen älskar sina bad boys, och Jack Rappe är den verklige alfahannen bland de manliga skådespelarna. Därför blir det också en sensation av stora mått när Rappe hittas på bryggan med ett livshotande sår i magen. Jack Rappes våldsamhet verkar till slut ha hunnit ikapp honom själv. I sista delen av Katarina Wennstams trilogi om mäns våld mot kvinnor får läsaren återknyta kontakten med huvudpersonerna från succéromanerna Smuts och Dödergök: åklagaren Madeleine Edwards och advokaten Jonas Wahl, som lämnade Sverige efter att ha avlöjats som sexköpare. Nu befinner han sig än en gång i händelsernas centrum. Men den här gången är det hans dotter som spelar huvudrollen. Katarina Wennstam skriver spänning med hjärna, både underhållande och djupt angeläget. Precis som i Smuts och Dödergök vill Katarina Wennstam sätta ljus på märkliga drag i både samhällsdebatt och kulturliv. Varför kan en man med uppenbart störda drag och en perverterad kvinnosyn bli tolererad, ja till och med uppburen, när han visar allt detta på en teaterscen? Varför filmas våldtäkter som vore det ett slags porr? Och varför är det fortfarande så fruktansvärt komiskt det där med att "tukta en argbigga"

"Hon tecknar en juridisk, moralisk och psykologisk konflikt med vittförgrenade konnotationer, hon behöver inte ta sin tillflykt till det befängda konspirationstänkande som annars odlas i genren. Ty Katarina Wennstam vet vad hon vill, hon kan sitt ämne och hennes skrivande drivs av ett aldrig sviktande engagemang." SvD "Katarina Wennstam driver sin sak till dess absoluta spets. Man kan inte föreställa sig en mer konsekvent skriven roman om dolt kvinnoförakt." Arbetarbladet