Ingenstans i min fars hus

Jag vet ingen som brottats så envist, och konstnärligt framgångsrikt, med erfarenheten att som kvinna vara inspärrad. Varje dag: dold av slöja, bakom murar och portar, under männens kontroll, i den koloniala staden, i det rasistiska systemets sjuka fixering vid hudfärg.

Per Wirtén [...]
Visa längre beskrivning

Jag vet ingen som brottats så envist, och konstnärligt framgångsrikt, med erfarenheten att som kvinna vara inspärrad. Varje dag: dold av slöja, bakom murar och portar, under männens kontroll, i den koloniala staden, i det rasistiska systemets sjuka fixering vid hudfärg.

Per Wirtén, Expressen

Fragment, skärvor, mosaik. Minnen från en barndom. En treårig flickas första trauma i livet. Hon sörjer förtvivlat sin avlidna farmor vars varma händer alltid skyddat henne.

Att vara flicka begränsar hennes frihet. Hennes far hindrar henne från att lära sig cykla när hon är fem år hon får ju inte visa sina ben! Och ändå är hon privilegierad. Hon är den enda infödda flickan i stadens franska skola. Liksom hennes far är den enda infödda läraren.

Flickan finner så småningom en egen väg. Språket och litteraturen blir hennes redskap för frigörelse, både från kvinnoförtryck och kolonialism.

I sin självbiografiska roman Ingenstans i min fars hus fogar Assia Djebar samman en rad nyckelscener från sin uppväxt i det koloniala Algeriet. Med stor kärlek och ömhet skildrar hon sina föräldrar och sin lilla hemstad. Men det är inte utan smärta som hon återvänder i minnet till den hon en gång var.