Inre exil

Det började mitt i natten, halv tre, med att en kompis ringde och undrade om jag levde.
"Det brinner! Många har dött. Jag är så orolig. Känner du någon som skulle dit?"
Jag fattade ingenting, höll hårt i telefonluren och kände en stor klump långsamt växa i halsen.

Kvälle [...]
Visa längre beskrivning

Det började mitt i natten, halv tre, med att en kompis ringde och undrade om jag levde.
"Det brinner! Många har dött. Jag är så orolig. Känner du någon som skulle dit?"
Jag fattade ingenting, höll hårt i telefonluren och kände en stor klump långsamt växa i halsen.

Kvällen den 29 oktober 1998. 63 unga människor omkom vid den katastrofala branden i en festlokal i Göteborg. Många förlorade syskon och vänner i branden.

Lejla Ejupovic, då 16 år, hade, liksom åtskilliga andra ungdomar i Göteborg, vänner som var med på festen. Det var ofattbart - så många döda, så unga.

Chocken efter katastrofbranden rör upp en mängd känslor. Många av de drabbade har redan upplavt död och avsked tidigare i livet, som flyktingar. Lejla själv flydde som nioåring från ett Bosnien i krig. Hon kände att hon måste göra någonting, att hon måste prata med de överlevande.

I boken låter hon oss möta tio av alla de ungdomar som var på festen och som direkt berörts av katastrofen. Lejlas egen berättelse om familjens flykt från Bosnien klipps in i texten. Hur familjens tillvaro under de första åren i Sverige såg ut, och hur de, flera år senare, återvänder till sitt hemland.