Kroppens fenomenologi

Maurice Merleau-Ponty är 37 år gammal när han 1945 lägger fram sin avhandling Phénoménologie de la perception. Genom Sartre, som var en studiekamrat från tiden vid Ecole normale supérieure och som hade vistats i Tyskland 1934, kom Merleau-Ponty i kontakt med Husserls skrifter. Andra tänkare [...]
Visa längre beskrivning

Maurice Merleau-Ponty är 37 år gammal när han 1945 lägger fram sin avhandling Phénoménologie de la perception. Genom Sartre, som var en studiekamrat från tiden vid Ecole normale supérieure och som hade vistats i Tyskland 1934, kom Merleau-Ponty i kontakt med Husserls skrifter. Andra tänkare, de flesta östeuropéer verksamma i Paris, främjade denna husserlsk-fenomenologiska återgång »till sakerna själva» samt studierna av den tyska filosofin överhuvudtaget.

Sartre och Merleau-Ponty betraktas med fog som de två franska filosofer som vid denna tid bidrog till att etablera fenomenologin i Frankrike. I Merleau-Pontys fall är den polemiska udden riktad mot idealismen, han poängterar redan i förordet till sitt huvudverk att »denna rörelse [fenomenologin] är absolut skild från den idealistiska återgången till medvetandet».

Människan är enligt Merleau-Ponty inte något rent medvetande, på Sartres språk: inte något rent »för-sig», i Descartes termer: inte någon res cogitans, allmänt talat: inte något fritt subjekt. Och människan är inte heller något ting, det vill säga något »i-sig», någon res extensa, något objekt eller föremål. Phénoménologie de la perception är därmed inte bara en uppgörelse med idealismen utan också med det objektiva tänkandet, med naturvetenskapen, kort sagt, med den franska epistemologin.

Mellan medvetande och kropp, där ligger existensen, och medvetandet är inte ett »jag tänker att» utan ett »jag kan». Därmed blir skillnaden mellan Sartre och Merleau-Ponty skriande: den förre överger inte den cartesiska motsättningen mellan subjektet, som är fritt, och objektet. Merleau-Ponty däremot anser att friheten är betingad, att idealitetens ursprungliga botten är den percipierade världen, han vill grunda den predikativa verksamheten, cogitot, ett »jag tänker att» uppfattat som ett »jag anser att», på en pre-predikativ verksamhet, på en perceptuell, stumm verksamhet, på upplevelsen av andra, av omvärlden och framför allt av den egna kroppen.

De sidor som är översatta i denna volym motsvarar första delen av Phénoménologie de la perception och handlar om kroppen och dess fenomenologi.